Alltid fucka upp

Dagar och månader har gått sen jag skrev sist.
Panikångest, besvikelser och nederlag.
Glädje, hoppfullhet och positivitet.
Alla känslor har kommit på en och samma gång.
Kontrollerat och okontrollerat.

När snön nu kommit på allvar tillåter jag mig själv att bli en introvert eremit.
Jag och netflix umgås flitig och jag flyr in i berättelse efter berättelse.
Eller så flyr jag till en pod, hockeymatch eller i en sandmanserie.
Jag har inget behov av att umgås med andra. Jag vill bara vara i min bubbla och vänta tills vintern är över.

Men jag vet att det är en allt för lång väntan.

En pedagogs bekännelser

Efter snart tre veckor på jobbet är den lugna semestertillvaror är helt borta.

Stegvis har kaoset smugit sig på och eskalerat till nya höjder.

Vissa dagar har jag helt glömt bort vad jag gör där.

Vissa dagar har jag halvt glömt det.

Vissa dagar är det bara frågor utan svar.

Vissa dagar är bara en lång väntan till att gå hem.

Jag har redan hunnit med ett nervsammanbrott, ett vanligt utbrott, och ett tyst utbrott som jag kvävde i en nysning. Ungefär.

Det låter kanske som att jag inte gillar mitt jobb. Men pedagogyrket är ett pain in the ass den här tidpunkten på året. Inte mycket fungerar och ingen vet något.

Det kan vara okej för vissa, men jag är en arga snickaren-pedagog.

Jag tappar fattningen och efterlyser en plan för verksamheten när allt blir kaos.

För det är det är alltid det som saknas. 

En plan för vad som ska göras och hur det ska genomföras.

Och av någon konstig anledning så saknas den planen väldigt ofta.

Det är då tålamodet sjunker.

Det är då man loggar in på arbetsförmedlingens hemsida och sitter beredd med avskedsansökan.

För då jävlar ska man byta jobb, bransch och hemort.

Allt är fel och det nya livet ska börja helst igår.

Men alltid slutar det på samma sätt.

Man kommer på att det här är det enda jag kan riktigt bra och loggar ut och river avskedsansökan.

Man biter ihop och hittar glädjeämnen på annat håll än på sitt jobb.

2 veckor till tatueringstiden

1 månad till shl och sdhl har premiär.

4 månader till nästa star wars film.

Andas in. 

Andas ut.

Jag klarar det här ännu ett läsår.

Ska vi slå vad?

Sommarens sista dag

I morgon är min semester slut och jag ska tillbaka till arbetet.

Ska man sammanfatta sommaren 2017, så skulle jag säga nördsommar.
För i sommar har jag varit riktigt nördig. Jag har avverkat alla Star Wars filmer, varit på Star Wars-utställning i London, varit arkitekturnörd i London, politikernörd under Almedalsveckan och unnat mig många nördiga saker under sommaren vad det gäller kläder, media och inredning.

Unna sig är för övrigt årets mening. Jag unnade mig i år 5 veckors vila, tidigare har jag bara haft 4 veckor. Jag unnade mig att åka för första gången utanför norden till min tonårs-drömstad London.
Jag unnade mig att bara tänka på mig själv under sommaren. Jag har överröst mig själv med lyxigheter, men i många fall inte på så kostsamma sätt.

Men nu börjar hösten för mig.
En höst med jobb, hockey och förhoppningsvis nya saker att unna mig. För det kändes som ett genidrag att i sommar investera i mig själv.
Det gav mersmak att fortsätta.

Siktet inställt på det svarta hålet

Efter en veckas semester har jag blivit less på mänskligheten.

Sommaren tar fram människans sämsta sida. 

Allt ska vara klämkäckt och glatt och människor blir rent ut sagt dumma i huvudet på så många nivåer.

Musiksmaken försämras hos alla och det spelas pajaslåtar var man är.

Jag undrade för ett tag sen, varför ingen har berättat för mig tidigare att Kate Bush har gjort en skiva som heter Hounds of Love som är helt fantastiskt. 

Men sen kom jag på att dom har haft fullt upp med att lyssna på någon B-kändis som berättar att det är sol på sommaren. Och att solen är varm.För det kan man inte räkna ut själv. 

Sommaren innebär också en lång lista på saker man bara "måste" göra sommartid:

Grilla

Sola på balkongen

Bada utomhus

Sitta på uteservering

Träffa alla vänner man inte ser annars

Och så vidare.

Jag saknar balkong och kan inte vistas ute på andra ställen än de offentliga ställena.

Jag blir dessutom mer och lättare irriterad i offentliga rummet sommartid.

Då jag är ledig vill jag vara med mina närmaste eller ensamhet, inte trängas med folk och köa ta mig fan överallt.

Det kan tyckas märkligt att jag väljer att åka till London om en vecka.

Men jag tänker att det är som det sägs i Breakfast on Pluto. Huvudkaraktärens mamma åker till London och "slukas av den stora staden". Som att försvinna i ett svart hål av människor.

Det låter skönt. 

Långt bort från det mesta. 

Bara för en stund.

Motstånd mot fronten från norr

I veckan fick vi ett flygblad från Nordfront i brevlådan på jobbet.
Det var väldigt intressant läsning på ett negativt sätt.

En punkt som de vill genomföra är att införa allmän värnplikt. Inga konstigheter i sig, men i Nordfronts värld krydda man det hela med alla som genomfört värnplikten ska få behålla
vapnet och utrustningen. Det är då det börjar bli konstig stämning.
En annan punkt som de vill genomföra är att gå ur EU. Inga konstigheter i sig, Men såklart har Nordfront en liten twist på det hela och föreslår att Norden ska bilda en egen allians med bland annat gemensamt försvar. Varför? För att skapa ett starkare Norden.

Hela flygbladet andas nazistdrömmar om att återskapa en svunnen tid. Med svunnen tid menar jag en tid där Karl den XII var kung. Och jag känner inte att det är en tid jag med glädje vill återse eller vill leva i.

En tanke som slår mig är vad är det som gör att folk vill kämpa för att Nordiska Motståndsrörelsen, som står bakom Nordfront ska ha makt. Vad är det som gör att 500 personer först vill demonstrera med dessa människor på första maj i Falun och sen lyssna på deras tal på torget där man talar om att man inte tror att förintelsen ägt rum. Det jag inte heller förstår är att dessa personer också är välkomna till politikerveckan som hålls i Almedalen i veckan.

Det är så mycket som är fel vad det gäller det politiska läget i Sverige och världen. Om ett år är det val och då hoppas jag att de som står längst ut på högerkanten stannar kvar i det dolda.

/erika

Börjar om. Igen.

Återigen tar jag bort och börjar om den här bloggen.
Efter ett år känner jag att blogg är ett bra forum att få skriva på.
Vad som kommer att stå här och hur länge det blir, vet jag inte.
Men just känns det som jag kan bli här en stund.