Stegvis har kaoset smugit sig på och eskalerat till nya höjder.
Vissa dagar har jag helt glömt bort vad jag gör där.
Vissa dagar har jag halvt glömt det.
Vissa dagar är det bara frågor utan svar.
Vissa dagar är bara en lång väntan till att gå hem.
Jag har redan hunnit med ett nervsammanbrott, ett vanligt utbrott, och ett tyst utbrott som jag kvävde i en nysning. Ungefär.
Det låter kanske som att jag inte gillar mitt jobb. Men pedagogyrket är ett pain in the ass den här tidpunkten på året. Inte mycket fungerar och ingen vet något.
Det kan vara okej för vissa, men jag är en arga snickaren-pedagog.
Jag tappar fattningen och efterlyser en plan för verksamheten när allt blir kaos.
För det är det är alltid det som saknas.
En plan för vad som ska göras och hur det ska genomföras.
Och av någon konstig anledning så saknas den planen väldigt ofta.
Det är då tålamodet sjunker.
Det är då man loggar in på arbetsförmedlingens hemsida och sitter beredd med avskedsansökan.
För då jävlar ska man byta jobb, bransch och hemort.
Allt är fel och det nya livet ska börja helst igår.
Men alltid slutar det på samma sätt.
Man kommer på att det här är det enda jag kan riktigt bra och loggar ut och river avskedsansökan.
Man biter ihop och hittar glädjeämnen på annat håll än på sitt jobb.
2 veckor till tatueringstiden
1 månad till shl och sdhl har premiär.
4 månader till nästa star wars film.
Andas in.
Andas ut.
Jag klarar det här ännu ett läsår.
Ska vi slå vad?
